goldielockkks

Känner mej så där idag, har en jobbig dag. Allt är skit, vill allt men ändå inget.
Litar minder på alla än va ja någonsin gjort idag. Har alltid haft svårt att tro på folk, har ju inte blivit bättre med åren om man säger så.
Trivs inte här längre, kan ej säga varför, lr vad felet är. Trivs bara inte.
Kollar på gamla bilder, läser gamla mail, sentimental? De kan man säga. Saknar vad man kan säga är "förr i tiden", nu låter ja ju som ja är 55+ ju, haha.
Allt va mkt lättare då, innan allt som hänt å innan allt som inte hänt..
Man minns alla bra stunder, inte de dåliga som gått genom livet, man mins sällan gräl å gråt, men familj å pojkvänn lr vänner. Man minns då man hade kul, skrattade så man höll på å tjikna (hur fan stavas de? Kikna?)

Har farit runt som en trasa de senaste 3 åren. Hit å dit högt å lågt. Men känner mej alldrig bra till mots, känner aldrig den här riktiga "här hör ja hemma" känslan. Linköping va kanon å bo i, lika så Finland, Vasaa, men skulle ja återigen släppt allt å alla ja hade för å flytta igen? Lämna alla ja älskar å håller av?
kunde gjor de för 2 ggr de senaste året, tagit jobbet i Umeå å flyttat, lr sagt JA till massör utbildningen i Vasaa, men icke, varför? Vill inte lämna de ja håller av å älskar. Men är de så? På riktigt? Lr är ja bara feg? Feg för att ja vet hur bra ja egentligen har de här hemma? Feg för att släppa all och sticka å få de sämre där?
Funderar å funderar, men kommer egentligen inte fram till nått, mer än hjärn släpp. Säger min hjärna bara de den vet att hjärtat vill höra? Eller gör ja rätt?

Känner mej å ensam, har människor kring mej som säger dom älskar å saknar mej, sämmer de? Är de så att  dom känner sej tvugna att säga så? Att dom är rädda att ja ska bli sårad å fly igen? Så många frågor men så få svar.
Vet inte vart ja har någon person längre, känns som den ända ja kan lita på är mej sj å Moffa, han är alltid 110% ärlig, även om han vet att de kan svida lite när han säger de, men skönt med en person som är ärlig till 110%.

Undrar, har ja gjort allt förjäves? kämpat för å få allt de ja fått nu, helt i onödan? Aldrig kämpat så dant å fått de ja velat ha, men nu har ja de, varför känns de fel? Varför ä ja inte lycklig? Är det mej som de ä fel på?

Några av de rader som mal i mitt huvud är bl.a;

"Jag älskar dej för den du är, för ditt innre, din egen innre charm. Ditt yttre, att du vågar va dej själv och visar de gör dej bara ännu sötare. Om du någon gång träffar på en person som försöker göra om dej, till någon lr något du inte är, är han inte väld att kämpa för, sök efer någon som älskar dej för den du är, inte för den du borde vara. En sådan person är väld att kämpa för, en sådan person är värd dej"

"Jag lovar, jag skalla aldrig lämna dej, kommer finnas i ditt liv på ett eller annat sätt"

En riktigt bra vän som sa dessa ord till mej.

Känns osm varje gång de inte gått min väg har ja flytt.
Stack från Linköping när de inte gick som planerat där ner, flyttade från Stockholm när de inte passade längre.
Då packade ja bara mina grejer hoppade på första bästa tåg hem.
Känns ärligt talat inte ens som min kär familj kan hjälpa mej just nu, de här måste ja få ordning på sj.
Känns som ja sakta men säkert glider ifrå allt å alla..Ännu en gång..Men vart ska ja fly denna gång? Vill inte fly längre, så lätt å dum utväg.
En person som ja ser upp till och beundrar är faktiskt Anna, hon flyttade till Linköping av samma anledning som ja, men ist för å fly när de vart jobbigt så stannade hon, hon såg de jobbiga i vitögat, stod på sej och sket i resten, kämpade för de hon ville, och under dessa snart 3 år av runtflyttande som ja gjort så bor hon fortfarande kvar, hon är stark den tjejen, kanske borde ja ta efter henne? Hon är (enligt mej) beundransvärd den tjejen.

Tänk om tiden kunde stanna upp ett tag? Att de förflutna inte kommer ikapp så fort?

Nehe om ja ska sätta mej i fönstret å ta en cigg kanske?

Hade Gött

//Veronica

Grattis Pappsen min<3